Please buy my feelings av Den nya kvinnogruppen,
Anna Nordström, Evelina Hedin, Hilda Hellström
Kakan Hermansson, Malena Norlin, Åsa Norman,
16 november - 16 december 2017
Varför är det viktigt att prata om taktilitet? Är taktilitet ens ett ord? Nej det är det visst inte, googlade snabbt. Taktil är ett ord och det har något att göra med känsel. Något hudnära. Vi älskar materialen för att materialen är metoder, uttryck och/eller språk som fungerar för oss. Mer eller mindre. Materialen säger något, de når fram. Jag undrar om det beror på materialens direkt fysiska närvaro. Kopplingen till våra kroppar, till den egna kroppen. Närvaron i rummet som vi har. Bekräftas vår närvaro av materialet? En existentiell försäkring, som i Hamlet (Jag är omgiven av material, alltså finns jag). Men nej jag menar Descartes men HUR ska jag orka hålla reda på alla? Angående materialen som utgör själva rummet, är de viktiga? Väggarna, taket, golvet och allt vi placerar innanför. Plus allt det som finns utanför som vi alltid längtar till. Det här är inget nytt. Såklart att vi kan det här med materialens symbolik och så vidare, med tanke på hur länge vi har kämpat.
Varför bryr vi oss om huruvida något är taktilt eller inte? Är det känslan av beröring som lockar oss? En fetisch. Är vi galningar besatta av att peta på och ta tag i saker? Att ge döda ting namn och mening. Bara: det betyder si och det betyder så. Bestämma lite. Som vore materialet ett roder som vi vägrar att släppa. Vi styr på måfå rakt ut i mörkret men håller likväl kvar i ratten, upptagna av hur den känns mot handflatorna.
Såhär; ur ett perspektiv så är materialen det enda vi faktiskt har. Förutom tid och varandra. Det kanske kan vara helt oviktigt eller så betyder det allt. Och nu pratar jag grundläggande. Råmaterial från jorden. Det vi har att jobba med så att säga. Allt kommer ju därifrån från början. Men det viktiga är inte tingen i sig utan vilka händer de har passerat på väg till oss. Varje liten beröring är en egen gåta som vi i vår tur skickar vidare. Förstår alla vilket ansvar det innebär? Då blir detta plötsligt ett stort och viktigt ämne igen. Nyss var det bara självuppfyllande strunt. Och så håller det på, fram och tillbaka. Vi slungas ur berättelsen bara för att börja leta, samla ihop skärvorna och bygga upp, om och om igen.
DNK har den 16 november 2017 funnits som grupp i lite drygt 4 år. Under de fyra åren har vi som konst- och konsthantverkskollektiv haft utställningar, workshops och seminarier. Vi har många gånger arbetat tillsammans med andra konstnärer, konsthantverkare, kuratorer och formgivare. På så vis är DNK inte längre en grupp med sex medlemmar, vi har under fyra år vidgat våra konstnärliga praktiker tillsammans med, och tack vare, andra systrars engagemang. Att formulera sig som en grupp innebär alltid att skapa viss distans till sin omgivning, och gruppen får en slagkraft som den enskilde aldrig kan få. Ett jag blir ett vi. Inom detta vi måste jaget kompromissa, DNK har ofta haft, och har fortfarande, olika åsikter om utställningsideér, formuleringar, pressbilder, hängning och så vidare. Feministisk kamp handlar kanske inte om att vara en enad front, utan snarare om att vara flera fronter i samma rörelse.
Vi bildades 2013 ur ett gemensamt behov av en plattform att verka genom, ett rum där våra materialbaserade praktiker inte behövde förhålla sig till traditionstyngda patriarkala strukturer. Vi behöver fortfarande vara och verka genom DNK men våra positioner har förflyttat sig till nya platåer. Vid varje utställning undersöker vi hur vi kan finnas till. Vi frågar oss, utifrån olika materialbaserade erfarenheter, hur våra objekt kan öppna upp för nya perspektiv. DNK har genom alla systerliga samarbeten fått ackumulerade kunskaper och riktningar, men behovet av att verka feministiskt är fortfarande enormt. 2018 fyller vi fem år och då kommer det bli jubileum, men våra blickar och händer är redan vid horisonten. Det här kan sluta var som helst.
Anna Nordström, Evelina Hedin, Hilda Hellström
Kakan Hermansson, Malena Norlin, Åsa Norman,
16 november - 16 december 2017
Varför är det viktigt att prata om taktilitet? Är taktilitet ens ett ord? Nej det är det visst inte, googlade snabbt. Taktil är ett ord och det har något att göra med känsel. Något hudnära. Vi älskar materialen för att materialen är metoder, uttryck och/eller språk som fungerar för oss. Mer eller mindre. Materialen säger något, de når fram. Jag undrar om det beror på materialens direkt fysiska närvaro. Kopplingen till våra kroppar, till den egna kroppen. Närvaron i rummet som vi har. Bekräftas vår närvaro av materialet? En existentiell försäkring, som i Hamlet (Jag är omgiven av material, alltså finns jag). Men nej jag menar Descartes men HUR ska jag orka hålla reda på alla? Angående materialen som utgör själva rummet, är de viktiga? Väggarna, taket, golvet och allt vi placerar innanför. Plus allt det som finns utanför som vi alltid längtar till. Det här är inget nytt. Såklart att vi kan det här med materialens symbolik och så vidare, med tanke på hur länge vi har kämpat.
Varför bryr vi oss om huruvida något är taktilt eller inte? Är det känslan av beröring som lockar oss? En fetisch. Är vi galningar besatta av att peta på och ta tag i saker? Att ge döda ting namn och mening. Bara: det betyder si och det betyder så. Bestämma lite. Som vore materialet ett roder som vi vägrar att släppa. Vi styr på måfå rakt ut i mörkret men håller likväl kvar i ratten, upptagna av hur den känns mot handflatorna.
Såhär; ur ett perspektiv så är materialen det enda vi faktiskt har. Förutom tid och varandra. Det kanske kan vara helt oviktigt eller så betyder det allt. Och nu pratar jag grundläggande. Råmaterial från jorden. Det vi har att jobba med så att säga. Allt kommer ju därifrån från början. Men det viktiga är inte tingen i sig utan vilka händer de har passerat på väg till oss. Varje liten beröring är en egen gåta som vi i vår tur skickar vidare. Förstår alla vilket ansvar det innebär? Då blir detta plötsligt ett stort och viktigt ämne igen. Nyss var det bara självuppfyllande strunt. Och så håller det på, fram och tillbaka. Vi slungas ur berättelsen bara för att börja leta, samla ihop skärvorna och bygga upp, om och om igen.
DNK har den 16 november 2017 funnits som grupp i lite drygt 4 år. Under de fyra åren har vi som konst- och konsthantverkskollektiv haft utställningar, workshops och seminarier. Vi har många gånger arbetat tillsammans med andra konstnärer, konsthantverkare, kuratorer och formgivare. På så vis är DNK inte längre en grupp med sex medlemmar, vi har under fyra år vidgat våra konstnärliga praktiker tillsammans med, och tack vare, andra systrars engagemang. Att formulera sig som en grupp innebär alltid att skapa viss distans till sin omgivning, och gruppen får en slagkraft som den enskilde aldrig kan få. Ett jag blir ett vi. Inom detta vi måste jaget kompromissa, DNK har ofta haft, och har fortfarande, olika åsikter om utställningsideér, formuleringar, pressbilder, hängning och så vidare. Feministisk kamp handlar kanske inte om att vara en enad front, utan snarare om att vara flera fronter i samma rörelse.
Vi bildades 2013 ur ett gemensamt behov av en plattform att verka genom, ett rum där våra materialbaserade praktiker inte behövde förhålla sig till traditionstyngda patriarkala strukturer. Vi behöver fortfarande vara och verka genom DNK men våra positioner har förflyttat sig till nya platåer. Vid varje utställning undersöker vi hur vi kan finnas till. Vi frågar oss, utifrån olika materialbaserade erfarenheter, hur våra objekt kan öppna upp för nya perspektiv. DNK har genom alla systerliga samarbeten fått ackumulerade kunskaper och riktningar, men behovet av att verka feministiskt är fortfarande enormt. 2018 fyller vi fem år och då kommer det bli jubileum, men våra blickar och händer är redan vid horisonten. Det här kan sluta var som helst.
Namn: Den nya kvinnogruppen
